e.

På området jag mer eller midre växte upp på bodde en liten tjej som hette Sandra. Sandra var några år yngre än mig. Helt klart den klassiska barbietjejen. Med sitt långa blonda hår & ett urval av olika klänningar brukade hon skutta runt på området.

Ett par år efter att vi flyttat därifrån fick hon cancer. Tror att hon gick i 3:an. Allt eftersom behandligen fortgick tappade hon sitt älskade hår & var till slut helt skallig. Under en lång tid åkte hon in & ur olika sjukhus, genomgick diverse behandligar & kämpade på.

Fick precis reda på att hon fått någon form av benmärgsbehandlig & att det blivit bättre. Åren rinner iväg, tydligen hade hon precis börjat 1:an på gymnaiet. Det började se ljust ut med den nya behandligen & med alla nya vänner hon skaffade sig i skolan.

Behandligen hade dock en del bieffekter, bl.a. eplepsiliknade anfall. I förrgår när hennes föräldrar skulle väcka henne hittade de liggandes helt stilla i sängen - hon hade gått bort under natten.

Att få höra detta kändes som att få ett slag i magen. Det är så orättvist! Sandra & hennes familj som kämpat så hårt alla dessa år. Äntligen börjar det se bra ut & då händer detta. Det hela är så otroligt tragiskt..

Tragedier som dessa får en att vaka upp & ransaka sitt eget liv. Man lär sig plötsligt att värdesätta saker på ett helt annat sätt & att avfärda problem som egentligen inte har någon som helst betydelse.

Jag önskar att jag förstod vaför saker som dessa händer människor som inte förtjänar det. Men jag antar att det för alltid kommer att förbli ett utav världens alla mysterier.