e.

Lyssnar just nu på Happy Ending med Mika. Kära hjärtanes, jag säger då det.. Jättefin låt, men.. varför måste nästan all musik handla om kärlek & då fram för allt olycklig kärlek?! Förstår inte!

This is the way you left me, I'm not pretending. No hope, no love, no glory. No happy ending.. This is the way that we love, like it's forever. Then live the rest of our lives, but not together..

Deprimerande är nog adjektivet jag söker. Förstår hela grejen med att kärlek är en stor del av våra liv & att det sätter stora spår i våran personlighet & vårat tänkande. Dessutom tror jag att många använder låtskrivandet som terapi & ett brustet hjärta är något som kräver många textrader. Men finns det inget annat att fokusera på någon gång in emellan?

Om man ska vara riktigt krass är det ju ändå motgångarna här i livet som gör oss starka, så lite olycklig kärlek kanske egentligen inte är så dumt in emellan i alla fall. Inget att gnälla över. No guts, no glory, liksom..

Hm, känner mig lite smått lättretlig idag, men jag har en grym huvudvärk. Vägrar ta tablett så jag får bita ihop & vara glad. Kommer säkert skriva ett inlägg lite senare - när jag kommit på bättre tankar & får dåligt samvete över hur grinig jag var när jag skrev detta. ;)

Äsch, är redan på bättre humör så det blir nog inget inlägg senare.

Ciao